Artikkel fra deltaker: En våldsam take-off

Första gången jag skulle lära mig kite var på Åre-sjön, nere i dalen mellan två fjäll. Där blåste inte en pust så kursen blev inställd. Andra gången jag skulle lära mig kite var vid Sylarna. Perfekt vind, men en kraftledning hängde 300 m bort i vindriktningen, vilket var litet stressande för en nybörjare. Hade Sverige inga platta, tomma fjäll? Då kom jag att tänka på Hardangervidda – det låter ju väldigt platt. Jag kollade webben och hittade Haukeliseter, med norsk kitekurs och allt! Norrmännen har så spännande namn på saker, och jag funderar på vad kite kan heta. Puste-lift, vind-påse, fladderfågel? Nej, tråkigt nog heter kite kite på norska. Men jag bokar kursen och min flickvän och jag tar båten till Sandefjord och därifrån fjällbuss. Norge here we come!

Haukeliseter är ett koseligt ställe med levande ljus, uppstoppad björn och riktigt god mat Genom panoramafönstren ser vi solen gå ner över sjön där vi skall öva. Snön är hårt packad av vinden, det kommer att göra ont att falla ... På kvällen, efter en god trerättersmiddag, samlas vi i fjällstugans varma källare. Det är jag och ett tiotal norrmän varav en tjej. De flesta är 20-25 år, men även några äldre vindsurfare - som jag - har lockats hit. Instruktören Tor-Erik välkomnar oss, och inleder kursen med en lång teoretisk genomgång av kitens fysik. Gäsp ... plötsligt skriker han SLIPP och Jag vaknar. Slipp vadå? Aha - man skall släppa kitens styrpinne vid en nödsituation. En del människor får istället en gripreflex liksom spädbarnen, vilket får dom att släpas efter kiten. Aj!

Nästa morgon efter frukost samlas vi i källaren, där Tor-Erik demonstrerar en kitesurfsimulator i datorn. Alla är sugna på att komma ut på isen och köra på riktigt så vi samlar ihop walkie-talkies, selar, luftpumpar, kitesäckar, hjälmar, benskydd, skidor och brädor. Jag är genomsvett under min vindmössa och täckjacka när vi klättrat upp för trappan och klampar ut på skarsnön. Det blåser hurtigt, ingen nybörjarvind direkt. Men det är nu eller aldrig, för i morgon skall vinden försvinna. Vi delar upp oss i par, tar var sin kitesäck och glider ner till sjön med ett par svängar. Vecklar upp det tunna tyget ur säcken och försöker hitta rätt luftventil. När vi pumpar får tyget bulliga former, som en vinter-Barbapappa. För att hindra kiten från att flaxa iväg öser jag snö över tyget, som fladdrar som som en klänning i sommarvind.

Det är inte svårare att köra kite än att lära sig cykla påstår Tor-Erik. Jag håller i kiten och min kompis 30 meter bort håller i styret medan jag sträcker de trådsmala linorna. Som en norsk variant av Don Quichote och la Pancha promenerar vi iväg ut över isen, redo att bekämpa vindens kreatur. Snön yr i vågräta streck, och även med dunjacka på är det kallt Walkie-talkien klickar till och vi instrueras att hålla avståndet i sidled - dumt att krocka i luften och trassla ihop kitarna.Tor-Erik närmar sig över isen. Vi får inte starta själva i det hårda vädret, utan instruktörerna skall hjälpa upp kiten. Väl uppe i skyn – klockan tolv kallas det - är den from som ett lamm. Men får den för sig att dyka mot klockan 3 eller 9 förvandlas den till ett rytande lejon som vill släpa dej över isens savann! Undrar förresten om liknelsen med klockslag funkar för generationer uppvuxna med digitalklockor? Min fliclvän står en bit bort i vindens riktning och fotograferar mig. Tor-Erik fattar nu styret och sträcker linorna. Dags för take-off! Meningen är att jag skall släppa upp kiten, den skall fylla med luft och långsamt stiga som en örn mot klockan tolv. I teorin skall det bli så ...

Vad som händer i verkligheten är detta: Jag släpper och kiten fylls med luft, men istället för att långsamt segla uppåt får den för sig att istället snabbt sno runt och sätta fart horisontellt, längs med isen. Nu ökar kraften och farten dramatiskt när den projicerade ytan mot vinden ökar. Jag hör en inre röst: SLIPP, men Tor-Erik häver sig istället bakåt för atr parera kraften. Med ett svvvooosch sopar kiten över isen så snön flyger. Trettio meter bort står min flickvän med kameran. Kitens linor är trettio meter långa ... Precis innan kiten når fram slänger hon sig framstupa i snön, och draken missar sin date. Den fortsätter av bara farten till klockan nio och stiger sedan långsamt upp mot klockan 12. Jag halkar fram till min flickvän, hon ler och säger att hon tagit Norges sämsta kitebild - kameran gick av när hon kastade sig i snön och fotot visar hennes ena sko. Kramar om henne. Ovanför oss vrider sig the Mighty Kite oroligt av och an. Vinden har minskat och han säckar olyckligt ihop. Jag skall tämja dig imorgon tänker jag.

 
Martin Dahlberg (foto Annika Bruce)